korthusNär budgeten för Västlänken kommer till diskussion framhålls det gärna från Trafikverkets sida att de inte ser några tecken på att den ska spräckas. De – säger dem – använder nämligen numera successivmetoden. Därmed tystas kritiken. För ingen vet vad detta är och då blir det svårt att ha åsikter.

Vi reder ut.

Successivmetoden, successivprincipen eller, om man så vill, successiv kalkylering har sitt ursprung i den danske forne professorn och managementkonsulten Steen Lichtenberg. Under 1978 gav han ut en handbok om hur kalkyler kan göras bättre. Reviderade upplagor av denna bok kom ut 1984 och 1990. Han kallade metoden för successiv kalkylering och dess grundtes är att ”framtiden är alltid osäker”. Hans poäng är därför att försöka identifiera och minimera ett projekts risker med stöd av sannolikhetslära. Metoden har fått relativt stor spridning bland företag, men har – vad jag kan finna – inte skärskådats i någon större akademisk utsträckning.

Vi återvänder strax till denna metod. Men låt oss först kolla hur man traditionellt skapade kalkyler för stora infrastrukturprojekt som Västlänken (det vill säga så man först räknade fram tunnelns olika budgetar).

Jo, ”kalkylavdelningen” på Banverket/Trafikverket fick i uppdrag att ta fram budgetkalkylen där ett par personer sattes i uppgift att räkna. De utgick från tidigare genomförda projekts kostnader och när det blev lite väl komplexa lösningar chansade man hej vilt vad det skulle kunna tänkas kosta, detta då tiden samt underlaget för att beräkna saknades. Låter det raljant? Det stämmer. Men sanningen är samtidigt väldigt nära hur det gick till.

Så hur funkar då successivmetoden?

Nyckelpersoner i projektet (i teorin 5-14 personer med olika kompetenser och erfarenheter, som tillsammans ska skapa dynamik och kreativitet) träffas för en workshop, som varar vanligtvis i två dagar. Första dagen går man igenom hela projektet så alla deltagare ser helheten. Här diskuteras i hela gruppen möjliga problem och förutsättningar. När det är ventilerat får deltagarna sova på saken. För nästa dag är det dags för grovarbetet – då ska kalkylen tas räknas fram.

För varje riskmoment som gruppen ovan upptäckte dag 1 beräknas nu ett utfall enligt (mycket enkel) sannolikhetslära. På så vis får man en kalkylerad maximum- och minimumkostnad för denna risk, samt dess medelvärde – det vill säga den matematiskt mest troliga kostnaden. De olika riskerna vägs mot varandra och sätts sedan samman i en gemensam ekvation som räknar ihop kostnadskalkylen. Till sin hjälp används ett datorprogram.

Lät det avancerat?

Nej, det är det inte. Låter i mina öron som sunt förnuft, att försöka värdera vilka risker som finns i ett projekt och utifrån de sätta en budget. Men utan att gå in i matematiska detaljer uppfattar jag den här metoden nästan som löjligt grov och torftig. Eller som man säger inom statistiken – ”skit in ger skit ut”. Ifall ”nyckelpersonerna” värderar riskerna (kostnadsmässigt och/eller dess trolighet) felaktigt utifrån det faktiska utfallet faller hela kalkylen ihop som ett korthus. Precis vad vi har sett vid tunnelbyggen i Amsterdam, Köln och Stuttgart.

Blir jag tryggare av att det numera inte är ”kalkylavdelningen” utan ”nyckelpersoner” som beräknar Västlänkens budget?

Inte ett smack!

/Mats Lövgren

Print Friendly, PDF & Email