Västlänken och Göteborgs grundvatten - del 1

Enkel illustration över hur vattnets ekosystem ser ut

Av Västlänkens åtta km går fem i berg och tre i leran. På motståndssidan har mycket av fokus legat på själva leran, vilket är rätt naturligt med alla dess problem. Förespråkarna har å andra sidan försökt förminska lerproblematiken genom att lyfta fram att större delen av pendeltunneln är planerad genom berg. Som att det inte skulle vara några som helst problem; ”bergstunnlar har man ju byggt tidigare”, låter retoriken.

Ja, det stämmer. Fast inför varje bergstunnel ställs man för en besvärlig svårighet att förutse. Den heter ”grundvatten” och vi ska nu berätta varför.

Grundvatten är det vatten som finns ett antal meter ner under våra fötter. För många kanske det låter som att det finns underjordiska floder, men så är det naturligtvis inte utan genom bergens porer och sprickor rinner droppe efter droppe som tillsammans blir till stora livsviktiga mängder. Generellt kan sägas att grundvattnet är lika rent från bakterier som det vi får ut från våra kökskranar. Detta tack vare att regnvattnet långsamt rinner igenom jordens lager och sand ner till berget och på så vis renas. I berget rör sig grundvattnet som oftast väldigt långsamt innan det återigen på ett eller annat sätt når upp till ytan, en process som kan ta flera tusen år.

Ju porösare ett berg är, desto snabbare avrinning av grundvattnet. Det var en sanning som tydligt uppdagades när man började borra järnvägstunnel i det massiv som heter Hallandsåsen. Naturligtvis kände man då till grundläggande geologiska förutsättningarna, men problemen ansåg man lösa genom att täta berget. Tunneln i Hallandsåsen hade dock flera projektbrister, men ur ett grundvattenperspektiv visade det sig att berget hade en snabbare avrinning än vad som förväntades. Detta försökte de lösa genom att spruta in ett syntetmedel, Rhoca-Gil vilket visade sig vara giftigt för omgivningen, som tätningsmedel. Tunnelarbetet startade 1992 och förväntades stå klar 1997. Ambitionen är numera ett startdatum i december i år. Närmare 20 år senare än planerad invigning lutar det dock att det blir av.

Trafikverket vill helst inte ställas inför liknande debacle. Så med lärdom av bland annat Hallandsåsen försöker de därför arbeta annorlunda. Får väl säga att det fortfarande famlas en del i mörkret. Flera studier visar det. Här är två av dem.

1) Att på förhand beräkna hur mycket grundvattnet kommer att sjunka när man borrar i berg berättas vara svårt enligt ett examensarbete vid Uppsala universitet. I studien beskrivs att i förarbetet för Botniabanan beräknas att för en av tunnlarna förväntas att det rinner någonstans mellan 0,5 – 4,5 liter/minut per 100 meter. Det är större än mellan tummen och pekfingret. Detta i en bergstunnel som då skulle vara tätad. För så är det i branschen: ”Det är omöjligt att helt täta”.

2) I ett annat examensarbetet berättas att Trafikverket har infört en ny metodik för grundvattensmätning i syftet att bli bättre på att bygga tunnlar, Observationsmetoden. Eller ”learn-as-you-go”, som metodens fader österrikaren Karl von Terzaghi ville beskriva den som. I princip går den ut på att eftersom arbete i berg är väldigt unikt från berg till berg kan man inte på förhand bestämma lösningen utan man får ta små steg i taget och anpassar den lösning som där behövs. Låter som sunt förnuft, men samtidigt visar på hur komplext det är att borra i berg utifrån grundvattnets förutsättningar: de teoretiska beräkningar som görs på förhand ska ses som höftningar och arbetet ska i stället utgå från hur berget i praktiken är beskaffat. Problemet med denna metodik, säger dock belackarna, är ”skit in ger skit ut”, det vill säga att de metoder som används för att samla information inte visar faktiska värden utan värden som passar projektbeställaren, något som på fackspråk kallas för ”design as you go-method”. Detta saknar tydligen Trafikverket rutiner för att motverka så underleverantörer inte agerar.

Av ovanstående kan vi därmed konstatera: förstudier utifrån teoretiska matematiska modeller ger extrema ytterligheter, fast dessa ska vi ändå inte förlita oss på utan i stället ta steg för steg utifrån den information man samlar på sig längs med projektet, givet att den information man då får in är rätt insamlad och behandlad. I annat fall blir ju allt fel.

Lite som horoskop, med andra ord.

Trafikverket skriver på sin hemsida om Citybanan i Stockholm att de har ”koll på grundvattnet”. De berättar även att för bebyggelse som står på lera är det känsligt ifall grundvattennivån sänks eftersom leran då kan krympa och med det få marken att sätta sig alternativt att de träpålar som står i leran kommer i kontakt med syre och då börja mögla och hus skadas. Men samtidigt lägger de in brasklappen att ifall det skulle ske löser Trafikverket det med att ”tillföra nytt vatten till grundvattenmagasinen”.

Jahopp.

Nu är grundvatten inte direkt något vi går och köper som Ramlösa i Hemköp. Det är heller inget man från vattenkranen fyller tankbilen och lossar i lämplig sjö.

Som ovan nämnt skapas grundvatten av att regnvatten filtreras av jordlagren ner till bergen. Detta kan göras i industriell form. Då låter man vatten renas genom ett sandbad, en process som tar tre månader. På pappret kostar detta 3 kronor per kubikmeter.

Grovt kan sägas att det kan finnas två former av påfyllnadsbehov av industriellt tillverkat grundvatten; det akuta för att marken allt för snabbt har dränerats alternativt löpande eftersom tunneln över tiden dräneras (ingen tunnel är som sagt vattentät).

Jag har inte funnit något exempel på där industriell påfyllnad av grundvatten har i byggsyfte gjorts. Det innebär inte att så inte skulle vara fallet, men frånvaron illustrerar mer på att det verkar vara något som omnämns, men inte genomförs. Däremot har vi många bevis på att hus som har satts på grund av att grundvatten försvinner. Bland annat från Götatunneln.

Fast bäst vore ju ifall tunnlar som byggs vore täta. För det ändamålet tätas ju berget. Detta görs genom något som kallas ”injektion” och hur mycket beror så klart på hur antalet sprickor eller hur poröst berget är, något som även kallas för ”konjunktion”. För tunnlar som geografiskt ligger lite avsides har inte samma krav på täthet som de som går genom bebyggelse eller annan känslig mark, vilken nivå bestäms av Länsstyrelsen. Tunnlar i ”obygden” kräver därför inte heller lika mycket tätningsmaterial som de som går genom stadsbebyggelsen.

Att täta en tunnel är i sin tur en ytterligare intressant aspekt.

”Hur grundvattnets kemi kommer att bete sig i området kring ett tunnelbygge är svårt att förutsäga”, börjar en debattartikel i tidskriftningen Miljöforskning och fortsätter att detta är ”ett relativt outvecklat kunskapsområde”. En av de få fallstudier man har tittat på är en av järnvägstunnlarna längs med den nya Vänernbanan strax norr om Älvängen. Här slås det bland annat fast att det grundvatten som rann igenom betongtätningen innehöll mineraler som inte bör finnas blandades med övrigt grundvatten och spreds vidare.

Låt oss för stunden nöja oss med denna grundläggande information om tunnlar och grundvatten. I Del 2 tar vi med oss detta och tittar på Göteborg. Det kan ju vara intressant.

Källor:

Print Friendly, PDF & Email