I ett tidigare inlägg berättade jag vad backcasting är (http://tinyurl.com/qd6tt3c). Kort beskrivet kan sägas att det är ett scenario man vill uppnå i framtiden. Denna metod har blivit ledstjärna hos Trafikverket för att motivera bland annat Västlänken. Att den helt saknar akademisk förankring eller att det inte finns referenser som säger att metoden verkligen levererar det som utlovas är naturligtvis en brist. Det hindrar dock inte de som vill bygga Västlänken att se backcasting som en sanning om framtiden.
Låt oss därför skala av och visa upp hur denna sanning i praktiken ser ut.
Politikerna vill att fler ska byta från bil till kollektivtrafik. Den här ambitionen kallas för K2020 och är en backcasting, det vill säga att i framtiden ska andelen som utnyttjar kollektivtrafiken öka från 23 procent till 40 procent. Men hur ska man få göteborgarna och invånarna i våra närmaste grannkommuner att inte ta bilen utan buss och spårvagn i stället?
Poängen med backcasting är ju att sätta upp målet man vill nå och sedan utnyttja diverse styrmedel för att nå det. De åtgärder som påstås finnas för att locka/tvinga över bilisterna till buss och spårvagn är: trängselskatt, bränslekostnaden, parkeringsavgiften och minskad restid för kollektivtrafiken.
Genom att använda analysprogrammet Sampers har man simulerat fram hur stor andel som faktiskt kommer att byta från sin bil till kollektivtrafiken ifall olika åtgärder genomförs. Och det blev inte riktigt som man hade hoppats på.
1. Ifall man fördubblade trängselskatten skulle bilisten förmodligen bli ännu mer förbannad, men få skulle av den anledningen byta över till kollektivtrafiken. Analysen visar på en marginell ökning från 23 till 24 procent som skulle välja bussen eller spårvagnen.
2. Lika förbannad skulle nog bilisten bli ifall priset på bränsle fördubblades. Men även det skulle ge låg överflyttning från bilen till kollektivtrafiken – från 23 till 25 procent. Dock är kruxet att en sådan regional prisökning skulle inte låta sig göras utan i så fall skulle man tvingas höja priset för hela landet. Knappast en röstmagnet till vallöfte. Fast rent teoretiskt kan man ju alltid leka med tanken. Men som vi ser – även denna prischock skulle inte påverka i någon större utsträckning.
3. Att drastiskt höja parkeringsavgiften upp till 80 kronor/timme lär knappast göra någon bilist glad heller. Men argast skulle nog handelsmännen i city bli, som redan idag anser att det finns för lite parkeringsplatser till alldeles för höga timpriser. Men inte heller denna åtgärd imponerar på bilisten, i analysen skulle endast tre procentenheter överge sin bil och i stället välja buss eller spårvagn, från 23 till 26 procent.
4. I stället för att beskatta bilisterna finns ett fjärde alternativ: sänka kollektivtrafikens restider med 30 procent. Och sedär, en morot är bättre än en piska. Denna åtgärd skulle locka flest att lämna bilen hemma och i stället välja kollektivtrafiken, från 23 till 28 procent.
Så genom att få fart på kollektivtrafiken och minska restiden skulle fler välja kollektivtrafiken, 28 procent. Men målet var ju 40 procent.
Då tar vi till artilleriet: vi kombinerar samtliga åtgärder till en enda stor cocktail: vi fördubblar trängselskatten, få regeringen att fördubbla bränslepriset, chockhöjer parkeringstaxan till 80 kronor/timme och trycker ner gaspedalen på våra bussar och spårvagnar och swischar snabbare än någonsin genom vår stad. Samtliga styrmedel är därmed maximalt åtskruvade. Nu jäklar ska väl bilisten lämna bilen hemma och åka kollektivt.
Nej.
Visst, ovanstående åtgärder skulle svida i göteborgarnas plånbok, men målet 40 procent skulle inte nås. Analysen visar på att ökningen skulle gå från 23 till 35,5 procent. Det saknas 4,5 procent.
Vi kan alltså konstatera att även ifall man tar till de mest drastiska åtgärderna som politikerna har till sina förfogande som styrmedel nås inte den målbild som har plockats fram via backcasting. Samtidigt står just K2020 och denna andel om 40 procent kollektivtrafikresenärer som en slags sanning för framtiden. Att det verkar vara omöjligt att nå målet verkar de ansvariga inte vilja se eller dra sig till minnes.
För det var just detta med MÅLET. Sätts ett fullständigt orealistiskt mål blir det mer som ett ok för utvecklingen än en drivkraft. Och det är detta vi just nu ser i vår stad. Vi behöver inspiration, inte kostnadsdrivande sänken som Västlänken.
/Mats
(Källa: Trafikstrategi för Göteborg, underlagsrapport, Hur många reser i Göteborg 2035?)
