De olika delarna i upphandlingen
Den här veckan återvänder många till arbetet efter semestern. Jag tänker då på alla de ingenjörer som arbetar på de konsultföretag som utför delar i projekteringen av Västlänken. Efter vad jag har hört är det inte ovanligt att personer som utför sådana arbetsuppgifter är motståndare till Västlänken men utför arbetena på order ”för annars gör någon annan det”. Arbetsgivaren kräver att man är lojal, eftersom ”money talks”. En del skakar på huvudet och gör jobbet utan glädje, medan andra mår psykiskt dåligt av denna lojalitetskonflikt. Några få för företaget oumbärliga vågar tacka nej, medan andra tänker att man lätt kan ersättas. Och vem kan klandra de inblandade? Det finns mindre lockande arbetsmoment i många yrken.
Ingenjörer har extra goda förutsättningar att komma till slutsatsen att Västlänken är ett katastrofprojekt. De begriper byggekonomi och inser att budgeten rimligen inte kommer att hålla när 40 procent av tunneln byggs i lera som är ca nio gånger dyrare per 100 meter än bergtunnel. De som var med och byggde Götalänken vet vilka problem som kan uppstå vid övergång mellan lera och berg (då var det två övergångar, nu blir det tio). De inser riskerna med skador på byggnader när grundvattennivån sänks. De har sinne för det kvantitativa och inser att kloka prioritering av kollektivtrafikprojekt måste bygga på stora resandevolymer, vilket placerar Västlänken i skamvrån med dess nytta för en liten rännil av tågpendlare – endast ca 0,5 procent av stadens kollektivtrafikresenärer (och samtidigt ökad restid för ca 3 procent). De inser att alla dessa miljarder skulle göra kolossalt mycket större nytta i de stora resandestråken. (Endast naiva romantiker framför synpunkten att resor Alingsås – Göteborg för att äta glass är skäl till Västlänken. Endast okunniga tror att det går tåg från Lilla Edet.) De inser faran med räddningsschakt istället för separat räddningstunnel. De förstår vad det innebär för folkhälsan med påfrestande byggarbete under dygnets vakna timmar i uppåt tio år, och vad en strypt trafik i viktiga trafikstråk i fem-tio år betyder. De förvånas över att man väljer ett projekt med negativ samhällsnytta (på vanlig svenska: det blir sämre för resenärerna; ett projekt som EU nu valt att inte stödja.) De känner oro för Göteborg.
Men man behöver inte vara ingenjör för att förstå detta. Sunt förnuft räcker långt. En växande andel av allmänheten är alltifrån skeptisk till övertygad motståndare. (Ja-sidans kärntrupp, gissningsvis tränad i verbal härskarteknik av en PR-byrå, excellerar i påståenden om att den förvirrade, utvecklingsfientliga Nej-sidan inte har några argument utan bara har lögner och konspirationsteorier, och lyckas titta bort när dessa argument tydligt framförs.) Jag anar också att många kommunala tjänstemän är emot Västlänken men av förståeliga skäl inte vågar visa detta – det är numera lågt i tak i Göteborgs kommun. Och jag undrar vad majoriteten på Trafikverket tycker. Tidigare fanns en formulering på hemsidan där man skrev att man har uppdraget att bygga Västlänken och fortsätter med detta arbete tills annat besked ges. Formuleringen gav mig känslan av att tjänstemännen på Trafikverket gärna förverkligar en alternativ lösning. Och en sådan förordade man ju tills en kommunal order utgick om att det är en tunnel som gäller.
Tyvärr står den politiska kommunala kartellen ännu fast vid beslutet. Politikerna reagerar inte ens när Trafikverket meddelar att tunnelns kapacitet inte medger de tidigare sagda 17 tågen per timme i varje riktning utan endast 12. En kapacitetsminskning med 30 procent till oförändrade kostnader – visst är våra politiker väldigt förstående gentemot Trafikverkets hantering av Västlänken! (Jag håller det dock för troligt att det i fullmäktige finns en växande andel nejsägare inom kartellpartierna, men här finns såväl rädsla som egenintressen i form av uppdrag att bevaka. Vilken är starkast – lojaliteten mot partiledningen eller lojaliteten mot väljarna?)
Vi blir allt fler som anser att Västlänken ska stoppas, att alternativ ska utredas och att Göteborg kan bättre. Politisk mängdlära säger att fem väljare är fler än fyra politiker, politisk tyngdlära säger att fyra politiker väger mer än fem väljare. Hur ska det gå? Tänk om vi slapp detta stadens självpåtagna ok! Fler än ett antal av stadens ingenjörer skulle känna befrielse, lättnad, glädje, salighet. Det vore la gött!
/Gunnar Lindgren
