Backcasting. Vad är det?
När man försöker bena ut hur framtidens tågresande väntas se ut möter man detta ord lite då och då, backcasting.
Minns ni successivmetoden, den som Trafikverket använder för att motivera att deras budget minsann kommer att hålla? Om inte kan ni läsa om den här: http://tinyurl.com/ncdhzw3. Vi skulle kunna säga att backcasting är successivmetodens variant för att göra beskrivningar om framtiden. Det vill säga en metod som aldrig kan visa fel. Det är bara verkligheten som kan vara det, inte resultatet av en backcasting. Tro tusan att en sådan modell passar de som vill bygga Västlänken som handen i handsken. De har ju inte fel, oavsett hur man vänder och vrider på argumenten – ”Vi har använt backcasting”, och så var den diskussionen över.
Trodde de, ja.
Traditionellt brukar man använda statistiska metoder för att beskriva hur morgondagen väntas se ut. De berättar hur känd data kan påverka framtidens resultat. Ibland stämmer dessa prognoser. Ibland inte. Det handlar väldigt mycket om vilken data analytikern har samt vilka statistiska modeller som används. Trafikverket arbetar en hel del med dessa verktyg och har framförallt två redskap som nyttjas för att ta investeringsbeslut: Basprognos och Sampers. Jag ämnar inte fördjupa mig i dessa två just nu utan bara konstaterar detta.
Sedan har vi då Backcasting. Det är för Trafikverket en rätt ny grej. Internationellt har den använts i något 10-tal år och då främst i miljöfrågor. Några referenser att metoden har använts för planering av tåginfrastruktur har jag inte kunnat finna (med brasklappen att det har gjorts), men än mindre har några konkreta resultat kunnat visas upp där resultatet i en backcasting motsvarar det faktiska utfallet i framtiden.
Att vi inte kan hitta några referenser att det framtida resultatet i en backcasting blev detsamma som i framtidens verklighet är kanske inte så märkligt – när man sätter upp en backcasting pratar vi om 30-40 år framåt i tiden. Och eftersom modellen är så pass ny har vi ju inte kunnat jämföra det som backcastingen sade med hur det i själva verket blev.
Så praktiskt för Västlänken. För vem kan då säga att resultatet i en backcasting är fel?
Okej, vad är då en backcasting. Först och främst: det är ingen prognos. Det är viktigt att ha framför sig. Till skillnad mot Trafikverkets verktyg Basprognos och Sampers som prognoser, beräkningar enligt statistiska modeller. Och denna diskrepans är väldigt viktigt. För den dagen en backcasting jämställs med en prognos, ja då är vi illa ute. I så fall kan en kaffesump lika väl fungera som analysverktyg.
Så här skapas en backcasting. Ett mål sätts upp. Eller som det även heter ”en målbild”. Därefter bryts målet ner i delmål som ska uppfyllas. Man kan säga att arbetet går baklänges – från något man vill nå i framtiden och sedan skapa delmål längs med vägen tillbaka till idag. Därefter börjar man leva efter vad man lär och målet ska på så vis nås. Typ.
Det låter visserligen i mina öron väldigt hedervärt. Om det inte vore för en sak. Det där MÅLET.
Västra Götalandsregionen har via backcasting satt upp målet att tredubbla tågresandet i regionen fram till år 2035. De kallar rapporten Målbild 2035 och den säger att målet är 130 000 tågresor per dygn. Idag är det runt 55 000. Om denna ambition har jag skrivit ett annat inlägg: http://tinyurl.com/ngawej4. Nej, man kommer inte att nå målet. Både Basprognosen och Sampers säger detta. Men vad spelar det för roll ifall backcasting säger annat?
Så sätter man via en backcasting en väldigt hög målbild, då blir det besvärligt att nå den. Hur knepigt det kan bli tänker jag berätta i nästa inlägg från mig. Så verkar mitt resonemang konstigt nu kommer allt falla på plats då. Det lovar jag. Med råge.
Det finns nämligen värre saker än Målbild 2035 där verkligheten säger en sak och backcastingens målambitioner en hel annan. Återkommer som sagt till det.
/Mats
